9 november 2010

Dårens dotter

Det gick alldeles utmärkt att läsa Mian Lodalens Dårens dotter efter att ha läst Tiger som egentligen är del 2. Det kändes bara som jag fick lära känna huvudpersonen Connie bättre och att det var händelser som inträffat tidigare gjorde inget.

Jag gillar att boken är skriven med en stundtals glad busighet, trots att mycket av det som berättas är väldigt hemskt. Samma händelser hade med en annan vinkling kunnat ge en fruktansvärt mörk berättelse.

"Dåren" har en allt annat än lugn och trygg relation till sin dotter. En dotter som bor hos fosterföräldrar som hon inte kommer bra överens med. Det som verkar hålla Connie vid gott mod är alla upptåg och (inte helt harmlösa och stundtals livsfarliga) bus tillsammans med styvbrodern Kalle.

Jag gillar inte bara tonen utan hela språket. Inslagen av jönköpingsslang och romani förstärker känslan av personerna. Genom alla beskrivningar av föremål och företeelser blir Dårens dotter inte bara berättelsen om Connie utan också en berättelse om tiden den utspelar sig i.

2 kommentarer:

  1. Nu är det ett tag sedan jag läste "Dårens dotter" men jag minns att jag tyckte väldigt bra om boken.

    Precis som du säger är boken rätt mörk men det finns också en lekfullhet. Denna blandning gör boken mer intressant tycker jag.

    SvaraRadera
  2. Den har stått oläst i min bokhylla ganska länge, men nu tyckte jag det var dags. Nu kan jag inte förstå varför jag inte läst den tidigare!

    Ja precis, det blir mer intressant när det inte bara känns hemskt att läsa den. När det finns flera sidor av det hela.

    SvaraRadera