2 november 2013

Bokbloggarnas Landet runt-bloggathon: Eskilstuna.

Lista socken. Eskilstuna. Södermanland. Sverige.
Jag och min man köpte ett torp. Ett ruckel överbelamrat med skrot från den tidigare ägaren. Socknens gamla fattigstuga från 1700-talet. Nu ett rött sommartorp, den typiska idyllen under allt skrot.
När solen gassar som värst på sommarens hetaste dagar gömmer jag mig innanför timmarväggarna som håller värmen utestängd. De rejäla väggarna håller rummen relativt svala och jag sorterar bland alla de saker som kommit i vår ägo. Containern står redo på tomten, men allt kan inte bara kastas.
Jag fastnar för en låda full med vykort. Det är som att läsa att bok, att dras in i en berättelse och vilja veta hur det fortsätter.
Svart-vita bilder med en liten flickas prydliga handstil på baksidan berättar en historia för mig. Det verkar ha varit en brevväxling, då det finns flera kort med samma avsändare. Visst måste hon väl fått svar också?
Jag vet inget om flickans koppling till torpet, kanske finns det ingen alls. Kanske har någon bara sparat korten och tagit med dem i flytten. Eller kanske bodde hon här. Eller bodde hennes pappa här? Han som korten är skrivna till.
Genom vykorten skickas jag tillbaka många år i tiden. Skriftspråket skiljer sig från dagens och tilltalet är ett annat än dagens barn brukar ha till sin pappa. "Lilla far" är långt från flickan. Hon befinner sig på ett sjukhus, okänt var eller varför. Hon har det bra där och har fått vara ute ett tag. Jag ser framför mig en liten flicka vid en stor, vit, äldre sjukhusbyggnad. Sjuksköterskor i strikta klänningar och hätta. Kanske är hon på bättringsvägen. Hon har haft besök. Moster har hälsat på, men åkt igen. Kvar lämnade hon ett ark med vackra bokmärken föreställande rosor i korg.
Jag får aldrig veta hur det går för flickan eller lilla far. Jag läser vidare bland korten med annan avsändare. Ingen av dem är adresserade till vårt torp. Gratulationskort med lustiga figurer från någons 60-årsdag blandas med hälsningar från Kanarieöarna. Men flickans hälsningar från sjukhuset stannar kvar i mitt minne även fast de inte var ämnade för mig, på samma sätt som händelserna i en riktigt bra bok kan dyka upp i dina tankar långt efteråt. För mig blir flickans vykort en kort glimt in i en oskriven självbiografi.

20 kommentarer:

  1. Jag kan verkligen föreställa mig hur både spännande och sorgligt det måste varit att läsa de här vykorten. Man blir ju alldeles full av funderingar på hur det gick. Blev flickan frisk? Fick hon komma hem till Lilla Far igen? Och tänk bara hur det var förr - att barn lades in på sjukhus utan att få ha någon nära anhörig med. Du har på sätt och vis fröet till en bok här, om du vill. Tack för ditt tänkvärda inlägg!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja visst väckte vykorten många tankar! Det hade varit intressant att veta hur det gick, men nu får vi hitta på vårt eget slut istället. :)

      Radera
  2. Gamla vykort är en skatt som man sällan tar sig tid att läsa. Tack för dina funderingar!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja tänk så många händelser som finns dokumenterade på alla vykort som skickats genom tiderna!

      Radera
  3. Vad spännande med gamla vykort. Tack för dina tankar kring detta!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för din kommentar, vad kul att du kom in hit och läste!

      Radera
  4. Åh vilken skatt! Vykorten är ju fantastiska i sig och sen historierna en kan spinna runt dem med hjälp av fantasin...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja verkligen en skatt, en liten vardaglig skatt som sätter igång fantasin.

      Radera
  5. Spännande att köpa ett hus med innehåll! Även att det varit fattigstuga. Tänker på Emil i Lönneberga och hans tabberas :P

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tänker faktiskt också lite på Emil gällande fattigstuga. Det är ju inte i så många andra sammanhang en hört om fattigstugor. Jag har dock läst på lite sen vi köpte husen, det är spännande att tänka hur det kan ha varit där långt innan vi tog över.

      Radera
  6. En riktig skattgömma att köpa ett hus med inventarier. Det gjorde vi också när vi köpte vår sommarstuga. Även om vi inte fick några spännande berättelser på köpet, var det ändå spännande att gå på upptäcktsfärd. Tack för en fin berättelse!
    Kram Kim

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja visst är det spännande! Vi fick dock lite väl mycket saker när vi tog över, flera ton i både metall- och brännbartkontainern och än är inte allt borta.

      Radera
  7. Åh, vilken dröm att hitta något sådant! Dela gärna med dig av bilder om du har några :) /Kriss

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag ska se vad jag kan göra. Jag tror tyvärr inte de står så lättillgängligt nu.

      Radera
  8. Fin tanke...en oskriven självbiografi...Finns många bra berättelser vi aldrig får höra.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja verkligen, så mycket som aldrig blir nedskrivet.

      Radera
  9. Oj vad tankarna började snurra i huvudet om den vykortsskrivande flickan! Det är ju som en oskriven bok, kanske kan du avsluta den? ;)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, någon gång kanske jag gör det :)

      Radera
  10. Hoppas du skriver hennes berättelse någon gång!

    SvaraRadera