16 november 2012

Hindenburg

Att läsa recensioner av Susanna Lundins debutroman Hindenburg är väldigt intressant. En hävdar att huvudpersonerna Bertil och Prickly Pear är leksaker, en annan att det handlar om en surrealistisk drömvärld och en tredje erkänner att han faktiskt inte förstår något alls av romanen.

Medan lavan bubblar under gräsmattan vid torpet Hindenburg, döpt efter luftfarkosten som kraschade i närheten, så växer min undran om vad det egentligen är jag läser. Jag måste nog tyvärr ansluta mig till den sistnämnda recensent, jag får ingen ordning på den här romanen.

En tanke på leksaker har jag inte haft, men däremot funderingar kring om båda personerna är verkliga. Är Bertil bara en fantasi av den ensamma flickan Prickly Pear eller är Prickly Pear den otrevligt dominanta Bertils fantasifigur? Prickly Pear får ett skinn i present, ett skinn som passar henne perfekt. Är det en metafor för mod och goda råd eller handlar det hela om en underlig värld där människor kan skapas av överblivet material?

Mitt i skildringen av torpet och dess underliga invånare möts vi av underbara små berättelser om mytiska historier. De är det allra bästa med romanen, de kan läsas utan att förstå helheten. Att läsa denna bok är lite som att höra en saga på ett språk som jag inte riktigt förstår. Jag förstår ordens betydelse men inte sammanhangets innebörd. Visst är det intressant med en roman som skapar lite förvirring och tankar, som inte är för slätstruken och lättillgänglig, men jag hade gärna sett att Lundin gett läsaren en liten hint om hur allt egentligen hängde samman.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar