20 juli 2012

Staden utan kvinnor

I Staden utan kvinnor skildrar Madeleine Hessérus en närliggande dystopisk framtid där Stockholms kvinnor får nog av våld och trackasserier från män. Deras lösning är att ett Stockholm i två delar, en för kvinnor och en för män, avdelat med en välbevakad mur.
Huvudpersonen är en man som bosatt sig i de utstöttas skärgård men nu återvänder till staden på hemligt uppdrag. Han möter tre unga män som visar oss stadens förfall. På en resa genom gator och kloaker, blandat med tillbakablickar, möter vi staden från tiden före muren tills efter dess fall.
Tyvärr saknar jag en huvudperson att hålla fast vid. Vår guide känns för anonym. Berättelsen är ett äventyr i en stad där själva staden spelar huvudrollen. Det är ett intressant framtidssenario men jag saknar mer engagerande karaktärer.

18 juli 2012

Jag ska göra dig så lycklig

Året är 1965 och i den nybyggda stadsdelen med flervåningshus möter vi de boende i en av trappuppgångarna. Hemmafruidealet är starkt och männen är försörjarna även om några av kvinnorna har egna inkomstkällor.
Anne B. Ragde låter oss följa en person i taget i romanen Jag ska göra dig lycklig och vandra runt bland lägenheterna. Ibland får vi se flera olika personers syn på händelser vilket ger berättelsen mer djup. I slutet knyts allt samman på ett smart sätt men jag hade gärna följt med karaktärerna en längre period.

6 juli 2012

Pojkarna

Hela det här inlägget kommer handla om hur Pojkarna av Jessica Schiefauer inte uppfyllde mina fördomar om ungdomsböcker. Men först kanske jag ska göra en väldigt snabb sammanfattning av boken: tre flickor hittar en magisk blomma som gör att de kan prova hur det är att vara pojkar och hur förvandlingen förändrar deras vardag synliggör många frågor kring genus.

 Mina fördomar om (många) ungdomsböcker: de är lite väl enkelt skriva, de har ett väl enkelt innehåll, de är inte intressanta ur ett genusperspektiv. Vad trist att jag är så negativ och har så mycket fördomar, men nu var jag ju i alla fall ärlig med dem. (Självfallet finns det bra ungdomsböcker, bäst jag säger det också så att ingen missuppfattar mig och blir sur och det här blir tråkigt.) Så, åter till saken: Jessica Schiefauer lyckas i sin ungdomsroman Pojkarna skriva en fräsch, intressant, diskussionspassande och genustänkvärd roman som jag som vuxen inte har några problem att avnjuta. Jag skulle kunna säga att jag inte tycker att Pojkarna direkt är en ungdomsroman, men kanske är det bara mina ramar för ungdomsböcker som är för trånga?