20 december 2010

Och allt är förvridet

När jag hade läst ut Emma Ångströms Och allt är förvridet var det sent och mörkt. Jag var tvungen att ringa en vän för att få bort den obehagliga känslan som hängde kvar.

Att en roman skapar en så stark känsla är ett gott tecken, speciellt som jag ändå vill hävda att romanen inte kändes helt trovärdig. Förutom förvridet så känns det också lite överdrivet. Det Ångström är bäst på är att skapa känslor hos läsaren, historien är inte fullt så intressant. Kanske beror det på att den känns lite utdragen.

Obehaget beror främst på huvudpersonen, Erik, vars ögon vi följer berättelsen genom. Hans sambo gör slut och han vägrar släppa taget. Han är en fruktansvärt obehaglig person, dels för att han inte kan släppa det som varit men även för hur han behandlar sina flickvänner. Även det intressanta slutet av romanen skapar liknande känslor, men då på ett annat moraliskt plan. Vad är egentligen rätt här?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar