18 december 2010

Igelkottens elegans

Igelkottens elegans av Muriel Barbery gjorde mig fruktansvärt besviken. Boken har fått positiva recensioner i överflöd och jag kan inte förstå varför.

Enligt framsidan är det en feel-goodbok, vilket lät mycket lovande eftersom jag var ute efter avkopplande och mysig läsning. Var denna behagliga känsla infinner sig i denna roman har jag dock ingen aning om. Den känns mest tragisk.

Portvakterskan som förnekar sin intelligens och stora intresse för kultur har inte många vänner, men lär känna en ung flicka och en äldre man som bor i huset hon sköter om. Visst är det fint att läsa om vänskap som växer fram, men portvakterskans enorma klasskomplex förstör allt för mig.

Språket känns tradigt och de delar som ska föreställa skrivna av flickan känns inte alls trovärdiga. Inte heller känns det trovärdigt att portvakterskan skulle vara så fast i tidigare tragiska händelser i familjens liv att hon väljer bort sin egen lycka.

Igelkottens elegans har en fin grundhistoria, men den försvinner bort i tragiskt självförnekelse som inte känns trovärdig och utsvävningar som ska vara filosofiska men mest känns babbliga.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar