24 augusti 2010

Felicias ö

Det är nog 10 år sedan jag senast läste Felicias ö av Cannie Möller, då var det en av mina absoluta favoritböcker. Det är en ungdomsbok där staden Urbs med sin extrema kontroll över människor spelar en central roll. Felicias mamma Kana är en del av genforskningen, men rymmer. Utanför staden väntar ett hårt liv och den ständiga rädslan för att bli upptäckt och tagen tillbaka till Urbs.

Kontrasten mellan den högteknologiska Urbs och landet runtomkring där människor lever nästan medeltida är stor, ett effektiv sätt att visa denna framtida stad. Det viktigaste i romanen är ändå relationerna mellan människorna och främst den mellan mor och dotter.

Även efter den här omläsningen tycker jag mycket om berättelsen. Visst är det störande att den är lite väl barnsligt skriven och jag hade önskat mer detaljer om staden Urbs, trots det tycker jag fortfarande att historien håller och jag fortsätter med del 2.

18 augusti 2010

Fara vill

Fara vill av Elin Ruuth är helt fantastisk. Jag menar det; helt fantastisk. Det är det bästa jag läst på länge. Väldigt länge. Betraktelserna och det lätta språket med de praktiska, snygga och smarta formuleringarna skapar en stark känsla i mig.

Det är kanske hela situationen. Stämningen och tillfället. Liggandes i soffan med Tiger Lou ur högtalarna och bara läslampan och jordgloben tända. Ibland lägger jag ner boken, den tar slut lite för fort annars.

När jag reser mig upp får jag sendrag i stortån. Och jag inser att det egentligen är lite för sent på kvällen för att spela hög musik. Men det gör inget. För boken är slut nu och ingen granne har klagat. Jag håller hårt i bokens känsla ett tag till.

12 augusti 2010

Timmarna

Nu har jag läst Michael Cunninghams Timmarna minst två gånger, men troligen tre, och sett filmen ännu fler gånger. Den är fortfarande extremt bra.

Timmarna väver samman tre kvinnors liv. Tre kvinnor som lever i olika tider men som hålls samman av detaljer i Virginia Woolfs berättelse Mrs Dalloway. Alla tre karaktärernas liv är intressanta och att det hela blir ännu bättre eftersom ihopvävningen är så skickligt gjord.

Det här lär inte vara sista gången jag läser eller ser den här berättelsen!

11 augusti 2010

Kräklek

Kräklek av Åsa Ericsdotter befinner sig i gränslandet mellan prosa och poesi. Definitionen kanske inte spelar speciellt stor roll. Det viktiga är att texten berör mig. Jag vill inte lägga ifrån mig boken och det gör att den tar slut alldeles för fort.

Jag brukar hävda att tjejer födda på 80-talet skriver så här, och det har jag egentligen inte speciellt mycket belägg för, det är mest en känsla jag har. Det är fragmentariskt och uppdelat, med starka känslor och ibland väldigt rakt på sak. Jag gillar det!

9 augusti 2010

Arseniktornet

Arseniktornet av Anne B. Ragde var tyvärr en besvikelse. Jag har tidigare läst, och tyckt väldigt mycket om, serien om familjen på Neshov av samma författare.

I Arseniktornet har jag problem med att det blir för många generationer att hålla ordning på. Enligt baksidan handlar berättelsen om tre generationer kvinnor, vilket känns som en förenkling då det handlar om både kvinnor och män och inte bara tre huvudsakliga karaktärer.

Början av boken är tråkig, jag funderar till och med på att sluta läsa den. Helt plötsligt går det istället över till att vara mer händelserikt. Men blir det inte lite väl?

Nej, det här var inte en bok som föll mig i smaken. Det hjälper inte att berättelsen om porslinsmålaren är intressant. Det största problemet är nog min förvirring över alla karaktärer och att det känns som att berättelsen spretar för mycket.

8 augusti 2010

Ture Sventon i öknen

På semester i sommarstugan lyssnar vi på Ture Sventon i öknen av Åke Holmberg.

När jag var liten läste jag boken och minns mycket av historien. Trots det, eller kanske just därför, är den väldigt rolig och hittills har jag hört den två gånger. Många av rösterna är bekanta och väldigt bra, med Krister Henriksson som berättare och Rikard Wolff som herr Omar.

Nu skulle det sitta fint med en temla, men tyvärr är det lite för långt till konditori Rota, där man enligt uppgift kan köpa semlor året runt.

Luftslottet som sprängdes

Jag avslutade Luftslottet som sprängdes av Stieg Larsson 5 minuter innan avfärd mot Emmabodafestivalen. Den något sega och kanske onödigt faktaspäckade deckaren blev riktigt spännande mot slutet.

Under bokens gång tröttnade jag på det som jag i de tidigare delarna tyckt var det bästa, nämligen all fakta omkring händelserna och speciellt all information om Säpo. Det blev lite väl tungt och flytet i läsningen infann sig inte riktigt. Trots det var jag tvungen att läsa ut den och egentligen kändes det inte som ett tvång, det var spännande läsning även om det inte levde upp till samma nivå som de tidigare delarna.