16 april 2010

Tidsresenärens hustru

Jag ser inte på livet som förutbestämt och anser inte att vi är oförmögna att påverka vår framtid. Men bara för att få följa med i berättelsen om Tidsresenärens hustru av Audrey Niffenegger så är jag beredd att tänka så för en stund. En 463 sidor lång stund.

När jag började läsa boken var jag allt annat än nöjd och klagade över konstiga skiftningar i språklig nivå och meningar som kändes felaktigt översatte. Efter ett tag var jag så inne i handlingen att jag inte längre brydde mig. Visst kunde jag genom hela boken störa mig på vad jag gissar är översättarens språkförvirring, men jag glömde det fort och läste vidare.

Tidsresenärens hustru är konstnären Clare, som lever i en ständig oro för att hennes man Henry ska försvinna. Försvinna gör han titt som tätt, men kommer alltid tillbaka, i vilket skick vet ingen av dem i förväg. Henry reser i tiden. Ofrivilligt.

Jag kan komma på flera sätt att avfärda boken. Den kan ses som smörig. Det är klyschigt att kvinnan ska ägna hela livet åt att vänta på mannen. Det finns säkerligen saker som inte går ihop i handlingen. Men jag skulle ljuga om jag sa att jag inte blev faschinerad av den.

Berättelsen ger oss en väv av händelser där tiden är opålitlig och framtiden oföränderlig. Även om Clares liv innehåller mycket väntan så tar hon tag i saker under tiden. Hon skapar och hon lever. Och det är precis det boken säger mig, att vi måste ta vara på det som är nu, framtiden ska vi inte veta för mycket om.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar