24 februari 2010

Dokument rörande spelaren Rubashov

Carl-Johans Vallgrens roman Dokument rörande spelaren Rubashov börjar i Ryssland och tar oss med på en resa i Europas historia. Krig och våld och grymhet. Det är en berättelse där djävulen spelar en central roll, men där det är människan som står för ondskan.

Berättelsen beskriver utvalda historiska skeenden genom ögonen på en odödlig man. Texten är i kronologisk ordning, men med stora hopp. Det är aldrig svårt att hänga med, även om jag har vissa problem med namn.

Det är en gedigen berättelse som måste krävt massor med research! En spännande blandning mellan verklighet och fiktion, historiska händelser och övernaturliga inslag.

Den kommer dock inte upp i samma nivå som Kunzelmann & Kunzelmann men berättelsen om Rubashov är också äldre. Kanske blir Vallgren bara bättre och bättre? I så fall väntar jag med spänning på en eventuell nästa roman!

11 februari 2010

Karamellskorna

Karamellskorna av Joanne Harris innehåller så väl sockersöta godsaker som magi och det är väl precis vad läsaren väntar sig, eftersom att det är uppföljaren till Choklad.

Jag hade höga förväntningar. Jag tycker om handlingen och framför allt stämningen i Choklad. Det var länge sedan jag läste den första delen och det jag minns mest är hur fint chokladtillverkningen är beskriven och vilka huvudpersonerna är. Jag hade dock lite svårt att minnas handlingen nu när jag skulle ta mig an fortsättningen.

I Karamellskorna har fokus hamnat på magi istället för choklad, något som inte riktigt föll mig i smaken. Visst finns de härliga beskrivningarna kvar och jag blir hela tiden sugen på choklad i alla dess former, men det överskuggas ändå av formler och tecken.

Boken blir bättre efter hand och sista delen var jag tvungen att läsa klart trots att jag nästan kom för sent till tandläkaren. Riktigt klurigt där!

6 februari 2010

Genom dina ögon

Egentligen är jag trött på Twilighthysteri och Stephenie Meyers beskrivningar av nedtryckt åtrå och övernaturliga varelser. Trots det började jag läsa hennes 600-sidiga tegelsten Genom din ögon. Meyer själv uppger att det är science fiction för den som inte gillar science fiction. Är det ett försök att ställa sig utanför genren och därmed inte bli bedömd som en medelmåttig sci-fi-författare?

Efter 200 sidor är världen i Genom dina ögon äntligen beskriven. Då börjar det hända lite mer. Tur att jag hade hört att boken blir bättre och bättre!

Vid ett okänd framtida årtal har jorden invaderats. Det som tar över mänskligheten är också det som beskrivs allra vackrast i boken, men vad är det med Meyer och silverglittrande saker? Denna lilla varelse parasiterar mänskligheten och har full kontroll, eller?

Efter den extremt långa upptrappningen blir boken trots allt ganska spännande. Det intressanta är skildringen av olika medvetanden som slåss om kontrollen. Jag mår dock dåligt av den klyschiga skildringen av våldsamma män och kärleken som överlever allt. Finns det ingen gräns?