12 januari 2010

Pappa

När jag började skriva den här texten startade jag skivan som medföljer Pappa av Annelie Salminen. Jag hade tänkt recensera boken, eftersom jag ansåg att jag var klar med den. Där höll jag på att missa en viktig del! Skivan innehåller en uppläsning av texten, men också musik som genom att komplettera texten lyckas förstärka känslan.

Pappa är en liten orange bok som jag lånade bara för att formatet fascinerade mig. Halvhårda pärmar med ett spiralbundet innehåll av ovanlig storlek. Här får jag veckla ut sidorna och texten flyter på bak- och framsidan av de utvikta sidorna.

Självfallet finns det ett innehåll också. Ett litet ledset innehåll med barndomsminnen om en trasslig relation till en pappa. Även om innehållet är finstämt och känslosamt ur ett medvetet naivt perspektiv så är det ändå formatet och illustrationerna som fångar mig mest. Orange och svart på vita boksidor, med en telefonsladd som löper genom hela boken.

10 januari 2010

Kärlek - hur fan gör man?

Kärlek - hur fan gör man? Bob Hansson frågar de som vet. Det här låter som värsta sortens självhjälpbok, men är betydligt mer intressant än så. Bob Hansson intervjuerar ett antal kända och okända människor om deras syn på kärlek, men framför allt tvåsamhet.

Texterna är väldigt personligt hållna, vilket är vad jag väntade mig av Bob Hansson. Han som person är ständigt närvarande i dialogen.

I boken finns också ett antal dikter från tidigare diktsamlingar av Hansson, men om jag hade velat läsa hans dikter hade jag lånat en av hans poesiböcker. För mig är de bara ett störande moment innan jag får läsa intervjuerna igen. Jag kunde ha hoppat över dem, men är nog lite för låst vid att läsa hela boken.

Avslutningsvis är det en långdragen ordlista där Hansson diskuterar olika begrepp som kommit upp i boken. Det är bara allt för segt.

Intervjuerna är däremot intressanta. Det är just det personliga förhållningssättet som gör dem extra läsvärda, att inte försöka hålla det på en abstrakt och därmed kanske intetsägande nivå.

Udda

Udda av Sara Lövestam handlar om doktoranden Paula som är helt inne i sin värld av partikelverb, men av omvärlden främst bedöms efter sina obefintliga ben. Och om lesbiska Lelle som inte känner några gränser för vad man frågar andra människor om. Lelles bästa vän Martin, som är betydligt mer tillbakadragen, är lika fashinerad av amputerade kroppsdelar som Paula är av partikelverb.

Detta är Sara Lövenstams debutroman, som vann Bok-SM 2009. Jag har inte läst några motiveringar till vinsten men kan tänka mig att det är flytet, de "udda" karaktärerna och den väldigt snyggt ihoppusslade berättelsen som gav förstaplatsen.