28 januari 2009

Dessa trakter

Dessa trakter av Alexandra Kronquist är trist. Fruktansvärt trist och just därför väldigt snygg. En kvinna vandrar runt i miljön vid en rullstensås. Vi möts av åsen i genomskärning och landskapet som omger den. Vi får läsa om kor som betar lagom mycket för att få EU-bidrag och om barnet som ska få lära känna naturen redan från början.

Stilen är sparsmakat, men med väldetaljerade miljöbeskrivningar. Ibland förekommer gammalmodiga ord som för att förstärka en känsla av att dåtiden som vävs in i berättelsen. Typiskt för stilen är också de ofullständiga satserna som används flitigt.

Då och nu knyts ihop till en väv av händelser. En propellerplanflygande Greta Garbo och en pojke som skriver vykort om tiden som var ger bakgrunden till huset som den nutida berättaren bor i.

Viss information går på repeat, med med andra perspektiv och sammanhang får den nya innebörder. En helhet skapas sakta i denna roman där skildrandet av en bygd är viktigare än händelseförloppet.

25 januari 2009

Boken om Blanche och Marie

Per Olov Enquist har skrivit den intressanta berättelsen om Blanche Wittman och Marie Curie som återfinns i Boken om Blanche och Marie.

Kända och okända personer återfinns i historien som berättas genom skrivböcker ur Blanches perspektiv. Fokus är kärlek och vetenskap. Språket är dock väl tillkrånglat. Formuleringarna är möjligen snygga, men inte effektiva. Utroptecknen är överanvända och kopplingarna håller inte alltid ihop.

Jag orkar bara läsa klart boken för att personerna är intressanta. Ofta kommer man in i författarens stil efter ett tag, men jag stör mig på saker ända fram till slutet. Visst är det effektivt upplagt och genomtänkt, men formuleringarna och meningsbyggnaden finner jag bara överdriven.

Trots all min språkliga kritik och obefintliga förståelse för Enquists sätt att krångla till det så kan jag rekommendera boken. Berättelsen är så pass intressant att det överväger.

16 januari 2009

Kommitten

Jag läser Kommitten av Ernst Billgren igen och tycker fortfarande att den är lika bra. Det är konspirationer i konstvärlden, medias makt och konstnärskap som står i fokus. Intressanta tankar och välskriven bok, det är spännande, tänkvärt och välformulerat.

Här kan du läsa vad jag skrev förra gången.

3 januari 2009

Det började så oskyldigt med diskbänken

Det började så oskyldigt med diskbänken är en diktsamling av tidigare Poetry Slam SM-vinnaren Solja Krapu. Det medföljer även en CD-skiva till boken. Vissa texter finns i båda boken och på skivan, men skivan innehåller även tidigare dikter och boken nyskrivet material.

Jag började med att läsa dikterna och lyssnade sedan på Krapus uppläsning när jag fortfarande hade texterna kvar i minnet. Intressant att först läsa på egen hand och sedan höra dem med alla hennes egna betoningar.

Dikterna är vardagsbetraktelser. Inga stora händelser eller dramatiska skildringar, men fyndiga och intressanta skildringar av små saker i livet. Igenkänningsfaktorn är ibland hög.