28 september 2008

Medan segern firades

När jag första gången hördes talas om att Jens Orback skrivit boken Medan segern firades - min mammas historia bestämde jag mig för att läsa den. Någonstans i väntan på pocketutgåvan glömde jag bort det, men blev åter påmind när jag tittade på En bok en författare. Ett intressant litteraturprogram, där Orback medverkar och berättar om skrivandet av den här boken, som går att se på SVTplay.

Boken skildrar både Orbacks egna resor när han skriver boken och hans relation till sin mammas historia, men handlar främst om andra världskrigets slutskede när ryssarna tar över Wittenberg där mamma växte upp och vad som hände familjen.

Det är hemska händelser som skildras. Det blir nära och personligt eftersom författaren själv har en nära relation till den som utsattes för det. Jag får känslan av att bokens skrivs lika mycket för författaren själv som för läsaren. För att uppnå en mer lättflytande text och hjälpa läsaren hade vissa av släktingarna och platserna kunnats strykas, då de inte fyller en central roll i händelseförloppet. Det är mycket namn, på både personer och gepografiska platser, men som en skildring av sin mammas historia och på ett sätt en släkthistoria så fyller de sin funktion.

Släktträdet i slutet är lätt att missa, men kan vara bra att ha med sig under läsningens gång. Språket är annars lättillgängligt och att boken inte är lättläst beror på det jobbiga men viktiga innehållet, inte språkbruket.

8 september 2008

Lättläst - så funkar det

Lättläst - så funkar det av Maria Sundin är kurslitteratur för mig, men skulle passa många olika yrkeskategorier. Många som arbetar med skrivande, även om det bara handlar om korta texter som beslut eller samhällsinformation, skulle kunna använda sig av tipsen i boken för att skriva för en bredare målgrupp.

Boken innehållet kronkreta tips, men också intervjuer med människor som behöver lättläst och som arbetar med lättläst. Ibland är det segt, jag skummar vissa sidor, men som helhet känner jag att det gav mig något i mitt skrivande. Om inte annat en medvetenhet om att det är många människor som inte kan ta till sig den information som för mig är självklar att kunna läsa.

Erik Dahlbergsgatan 30

Erik Dahlbergsgatan 30 av Annika Ruth Persson är den fristående fortsättningen till Du och jag, Marie Curie. Handligen är lovande. Jenny ser tillbaka på tiden i kollektivet. Kärlek, vänskap och filmskapande, i en miljö som låter intressant. Karaktärernas liv vävs samman med historiska händelser som påverkar deras vardag, som Estonia, valet och partnerskapslagen.

Tyvärr faller allt på språket. Jag har svårt för ord som det känns som att författare hittat på själv, som äckelhunger som beskrivning på en typ av åtrå. Det känns även som en text där författaren försöker skriva för barn, men inte lyckas med anpassningen. Dessutom är det inte en barnbok!

Språket är ivägen när jag ska koncentrera mig på handlingen. Det är alltid kul att läsa böcker där karaktärerna är lesbiska och det inte är problematiskt. Att handlingen kretsar kring vanliga vardagliga känslor som alla kan ha, oavsett sexuell läggning. Men tyvärr så överskuggas mitt intresse för ämnet av att jag hela tiden blir allt för medveten om språket. Orden blir synliga och flyter inte lätt.

2 september 2008

Hey Dolly

Om du vill läsa om en heltokig brud vid namn Dolly, och även möta hennes deppiga vänner så bör du läsa Hey Dolly av Amanda Svensson. Jag vet inte vad jag ska säga, den är bara ganska knäpp men absolut intressant. Ingen favorit bok, men Dolly biter sig fast lite i min hjärna i alla fall.

När jag läser boken kan jag inte låta bli att tänka att Svensson måste vara 80-talist (och visst har jag rätt, hon är 20 år). Språket är enkelt, meningarna stundtals ofullständiga och berättartekniken så typisk för unga författare idag. Den typen av språk skulle jag också använda om jag skrev en roman. Och jag vet inte om jag ska tycka att det är charmigt eller trist att kunna urskilja en generations typiska skrivardrag.