9 april 2008

Till sängs med Frida

Till sängs med Frida av Slavenka Drakulic är utgiven som en roman, men känns som en biografi i essästil. Det är den mest plågade och sorgliga skildring av Frida Kahlos liv som jag läst. Ett stort fokus ligger vid hennes fysiska lidande, långa sjukdomsperioder och förhållandet till döden, men även det komplicerade förhållandet till mannen är centralt.

Berättelsen är uppbyggd av tre plan: en allvetande berättare, Fridas (fiktiva) tankar och kursiva stycken där ett enskilt konstverk står i fokus. Jag tycker tyvärr att målandet kommer i skymundan, men bokens syfte är ju uppenbarligen inte att fokusera på det. Trots det är det en klar fördel att känna till hennes målningar, för att kunna ta till sig beskrivningarna av dem.

Boken ger en bild av Kahlos liv som är allt annat än förskönande. Ibland blir jag irriterande för jag tycker hon framställs som ett offer. Kanske handlar det om att boken bryter mot min idealiserade bild av henne, där hon främst är vad jag kan kalla "en stark kvinna och stor konstnär", trots att det låter allt för pretentiös.

7 kommentarer:

  1. De hade ihop det alla tre, vill jag minnas :-) En gång, vilket de aldrig talade om mer. Det borde rimligtvis ha väckt en del spänningar på nytt när de väl träffades igen, särskilt eftersom de ville ha henne båda två? Men de kändes ändå ganska "svala", tyckte jag! Vad tyckte du?

    SvaraRadera
  2. Just ja, du har rätt. Jag hade glömt dem tvisten på det hela.

    Men jag håller med om att de kändes rätt svala, men det tyckte jag gällde personerna i boken rent allmänt också. De tog det hela så sansat på något sätt. Framför allt mannen kändes rätt platt och ofullständig som romanfigur.

    SvaraRadera
  3. Jag håller med. Fast det är roligt att perspektiven numera ofta växlar, ofta känns det mer intressant att följa offrens familj än utredningarna? De känns ganska uttjatade. Här får vi ju knappt ens reda på vad som egentligen hände! Nä, det är inga karaktärer som griper tag i en direkt. Håller på med en annan bok, "Vi skulle älska om vi bara kunde" med Hanna Wallsten. De känns karaktärerna också platta och outvecklade!

    SvaraRadera
  4. Jag läser sällan deckare (fast det här är väl kanske inte riktigt en deckare heller), men om jag gör det så föredrar jag de mer med mänskliga inslag. Där vi får följa just offrets familj, som du sa. Annars kan det vara intressant om man får följa utredarnas privatliv också. Bara det inte är bara utredningar, jag vill gärna ha inslagen av det som mer hör till drama än deckare.

    Jag har inte läst Hanna Wallstens bok. Är det bra för övrigt? För ibland kan ju en intressant historia överväga att personerna är platta.

    SvaraRadera
  5. Det känns som om den aldrig "lyfter", men det är kanske också för att personerna inte känns trovärdiga vilket ju är ganska viktigt i ett relationsdrama! De känns självcentrerade, på samma vis som Lärns Saltökaraktärer :-) Ska prova I närheten av solen också, innan jag dömer ut.

    SvaraRadera
  6. Jag har inte läst Lärns böcker, bara sett serien. Men jag tror jag har en av dem ståendes i bokhyllan, men det verkar ju inte vara något du rekommenderar.
    Har du något tips på en bok med riktigt bra personbeskrivningar? Som biter sig fast efter att boken är slut, vi kan väl lyfta fram något som är positivt i karaktärsväg också :)

    SvaraRadera
  7. Du har rätt; självklart måste vi vara lite positiva också! :-) Har nyss bloggat om Zweighbergks nya Ur vulkanens mun! Tycker att den har en fantastisk skildring av familjens olika viljor, att genom små små detaljer låta oss känna dem inpå djupet! Har du läst något bra på sistone när det gäller bra personbeskrivningar?

    SvaraRadera