31 augusti 2007

Den som blinkar är rädd för döden

Den som blinkar är rädd för döden är en självbiografisk roman skriven av Knud Romer. Den utspelar sig till stor del under Romers uppväxt under 1960-talet, men består också av tillbakablickar från släktens liv under andra världskriget. Bristen på kronologi gör boken svår att läsa till en början, men efter ett tag knyts allt samman till en tätare väv och en sammanhållen historia.

Bokens jagform är troligen tänkt att ge ett mer personlig tilltal, men jag uppfattar den som lite problematisk. Huvudpersonen Knud är bokens jagperson, men hur kan han veta allt om vad de andra i familjen varit med om och vad de tänker? Jagformen hade fungerat om boken utgav sig för att vara skriven i efterhand av en vuxen Knud som tagit reda på sin familjs historia, men det är i händelsernas samtid som boken vill leda in oss.

Något som är karakteristiskt för stilen är de många exemplen. Ibland blir det till och med uppradningar för att visa på något. Det finns heller ingen traditionell kapiteluppdelning. Ett nytt stycke är det enda som markerar en ny händelse, och skillnaden mellan två stycken kan vara många år.

Boken innehåller en hel del hyperboler och allmänna överdrifter. Det finns till exempel ingen utom Gud som vet vad Knuds farfar heter i förnamn, eftersom alla tilltalar honom med efternamn. Det är inte en roman som bara vill berätta hur Knud och hans familj hade det, utan verkar ha en önskan om att vara ett högklassigt litterärtverk, inget fel med det men ibland blir språket lite väl dramatiskt och innehållet ganska romantiserat. Trots det kan Romer rada upp hemskhet efter hemskhet, utan att bli tårdrypande. Stundtals undrar jag hur jag kan läsa om så tragiska och hemska händelser utan att vara helt förstörd. Men det är något i stilen som inte inbjuder till tårar. Det är inte en känslokall beskrivning, men den är inte heller sentimental.

I texten finns det tyska meningar, som endast finns översatta i en bilaga i bokens slut. Detta ger en speciell känsla och blir karaktäristiskt för det som berättas om Knuds mamma. Bokens personbeskrivningar är spännande och inte alltid smickrande. Personerna känns uppfriskande för historien. Det gör även Romers snygga och oväntade beskrivningar. En av mina favoriter är när familjen passerar tullen och det beskrivs som att de för några sekunder ler i svartvitt för att lika sina passfoton.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar