30 april 2007

På pottkanten

Gisela Chands debutroman På pottkanten är verkligen inte en bok som känns lockande efter en titt på framsidan. Men den är faktiskt bättre än den ser ut, dock borde den inte riskera att skrämma bort läsare med framsidans och titelns första intryck, för såå bra att den har råd med det är den faktiskt inte.

Boken är en brevroman. Känns inte så nyskapande form, men det intressant är att vi bara för läsa ena personens brev och det dessutom är överfört till det lite mer moderna mediet mail, med dess för- och nackdelar. Dessutom har jag alltid gillat en välskriven brevroman, eftersom det ger huvudpersonen fritt spelrum att själva uttrycka sig men ändå ett hinder eftersom en (verklig) person inte berättar vad som helst och det måste beaktas.

Handlingen utspelar sig i den engelska överklassens konservativa hemmiljöer och i förskolorna dit barnen ibland går. Allting sett ur den svenska kvinnans position som främlingen men ändå delaktig genom sitt giftermål in i den engelska överklassen, som får ta emot rejäl kritik. Främst gällande synen på kvinnor och barn, mycket om skolsystemet och hur barnen behandlas där.

Ibland blir det dock lite väl mycket känsla av att Sverige framställs som så strålande gällande barn och skolor, känns nästan lite onyanserat stundtals. Men det är en träffsäker berättelse om kvinnans situation då hon inte yrkesarbetar, och vilka framtida effekter det kan få för henne. Om ofriheten i att inte själv bestämma över pengarna man lever av och alltid vara beroende av någon annan.

Sammanlagt en helt okej samhällskritisk bok om könsroller, barnuppfostran och att vara utlämnad till någon annan.

Ett drömspel

August Strindberg har aldrig varit min favorit, inte heller genom Ett drömspel lyckas han att falla mig i smaken.

Ett drömspel är ett drama skrivit med drömmens logik, dvs inte alls vad vi anser vara logiskt i vardagen eller ens i teaterns värld. Genom att bryta tid, rum och allt vi anser logiskt, skapar han en helt ny form för teatern. Visst är det strålande, men visst hade det varit ännu bättre om även innehållet var intressant!

Idéen om nya former är ju strålande, men det faller på att dramat blir ointressant. Det är allt för hoppigt, och även fast det är meningen så hjälper inte det. "Det är syn om människorna" är en återkommande fras, som inte känns speciellt upplyftande. Nej, Strindbergs intentioner var lysande, men någonstans misslyckades han. Det går inte att bara se till form, innehåller måste också kunna rycka med publiken/läsaren.

För mig förblir han den trista gubben (trots att han spelat en viktigt roll inom litteraturen), med den konservativa kvinnosynen (bara det gör ju det hela tröttsamt) och kommer aldrig kunna leva upp till den nästan geniförklarade roll han nu har.

Tätt intill dagarna

Mustafa Cans debutroman heter Tätt intill dagarna och handlar om hans mor. Boken utspelar sig under hans mammas sista tid i livet, men innehåller också en mängd tillbakablickar i familjens liv.

Den egentligen anledningen till att jag läste boken var att Can skulle komma hit till stan på ett författarbesök och jag tänkte att jag borde läst boken innan. Nu är jag väldigt nöjd med att jag läste den.

Språket är fantastiskt. Väl beskrivande, men inte överdetaljerat. Bra på att skildra stämningar, men inte allt för sentimentalt och nostalgisk, trots att den är baserad på verkligahändelser och hans egen mors död.

När jag väl var på författarbesöket visade det sig att det troligen mest är äldrekvinnor som läser boken. Jag var nog den enda under 30 år och de allra flesta måste ha kommit över pensionsåldern. Antalet kvinnor var bra mycket större än män, men det är ju som vanligt. Varför verkar det kulturella intresset vara så mycket större hos kvinnor än hos män?

Främlingen


Albert Camus Främlingen utkom första gången 1946 och är ett tydligt existentialistiskt verk. Boken tar tydligt upp existentialismens idéer om världen och behandlar även den skuldfria människan. Ganska svår bok att läsa utan för kunskaper, men intressant i anslutning till en litteraturkurs.

10 april 2007

Ett öga rött

Ett öga rött är Jonas Hassen Khemiris debutroman. När jag väl lyckats vänja mig vid språket, med konstiga uttryck och meningsbyggnad som inte är den vanliga, så har jag väldigt kul åt den här boken.

Jag hade inte väntat mig att den på så många ställen skulle vara så klockren. Mina favoritställen är utläggningen om de olika typerna av svennar och såklart alla referenserna till tidigare litteratur. Bland annat totalsågandet av Ibsens Peer Gynt.

Innan jag kommit in i boken kunde jag inte förstå varför den är så omtalad. Jag tänkte mest läsa den för att jag snart ska på en föreläsning som Khemiri har. Men efter ett tag kunde jag inte sluta läsa. Huvudpersonen Halim är helt galen och hans syn på "gussar" och judar är urkass, men ändå är boken så bra. Helt plötsligt förstår jag varför den är så omtalad och upphöjd till skyarna. Det knasiga språket fyller faktiskt också sin funktion i att förtydliga Halim och hans idéer.

Läs.

6 april 2007

Bitterfittan

Jag köpte Bitterfittan efter att ha sett en intervju med författaren Maria Sveland på TV. Det lät som en intressant bok om jämställdhet, kärlek och tvåsamhet. Efter att ha läst halva boken kände jag mig ganska besviken, det var inte riktigt vad jag väntat mig. Nu när jag läst ut den så känner jag mig inte längre besviken, ju fler sidor jag läst desto bättre blev den.

I intervjun frågar reportern om Sveland använder titeln Bitterfitta för att provocera. Hon svarar att provokationen inte är målet, utan att hon använt sig av de två ord som anses värst att bli kallad som kvinna. Bitter och fitta. Men efter att ha läst boken så tror jag inte på att hon inte vill provocera, kanske är det inte ändamålet, men nog så viktigt. Utan att provocera vore denna bok meningslös. Om den bara följde samhället normer för kärlek och tvåsamhet skulle den tappa sin poäng. För visst vill Sveland kritisera vårt samhälle och förändra det. Tyvärr är det väl som vanligt med bra böcker om provocerande ämnen, att de som skulle bli mest provocerade, och behöva denna bok mest, i nte i första hand inte är de som faktiskt läser den.

Jag blir ganska irriterad på att det är så många citat från en annan bok. Bitterfittans huvudperson Sara läser Rädd att flyga och hennes tankar utgår mycket ifrån vad som händer i den och även andra böcker används som till exempel Det kallas kärlek. Men på vissa ställen är citaten väldigt bra för att åskådliggöra en tydlig koppling till tidigare feministisk litteratur.

För att uppskatta denna bok fullt ut och få maximalt av den igenkänningsfaktor som jag tror den kan ha, så borde jag nog varit 10 år äldre (dvs runt 30 år), leva med en man och ha barn. Men även utan att leva upp till den heterosexuella tvåsamheten och den rätta åldern så är denna bok absolut läsvärd. En irriterad och men konstuktiv kritik mot vår syn på kärlek och den ojämlikhet som så lätt smyger sig i förhållanden.

Citat från boken framsida som säger mycket om innehållet: "Hur ska vi någonsin kunna få ett jämställt samhälle om vi inte ens klarar av att leva jämställt med den vi älskar?".

5 april 2007

Kallocain

Kallocain är framtidskildringen som Karin Boye gav ut 1940. Dystopin utspelar sig i ett framtida samhälle där människor lever under total kontroll av Staten. Hemmet och arbetsplatsen är bevakade med så väl ljud- som bildupptagning, och utomhus är det inte tillåtet att prata med varandra. Regler och lagar reglerar så väl invånarnas fritid (som i princip är obeifntlig) och arbetstid.

Under denna stränga kontroll utvecklar kemiforskaren Kall ett medel som kan få människor att säga vad de tänker. Kallocainet gör att människors hämningar över vad de kan säga släpper och det ska användas i bekämpandet av brott. Även en tanke som på något sätt bryter mot vad Staten bestämt är brottslig.

Kallocain är en fruktansvärd framtidsskilldring där människor enbart är till för Statens välbefinnande, deras egenvärd är enbart det i att föra arbetet och barnalstrandet vidare. Oliktänkande sträffas hårt.

En kort roman som går fort att läsa och som trots sina drygt 60 år sedan utgivning än idag kan ställa frågor om vad statens roll är och vad meningen med vårt arbete och fritid är. Vilket framtida samhälle är vi på väg mot och vad kan vi göra för att påverka det?

Läs den!

1 april 2007

Fru Marianne

Fru Marianne är Victoria Benedictssons andra och sista roman. Boken handlar om den mycket unga Marianne från stadens medelklass som gifter sig med bondsonen Börje och flyttar till hans stora gård på landet. Boken utspelar sig på slutet av 1800-talet.

Boken är främst en utvecklingsroman där vi får följa Marianne från att hon är den oskuldsfulla och naiva flickan som läser romaner och drömmer om erotiska möten, till den hushållsarbetande och något mer verklighetsförankrade lantbrukarhustrun.

Äktenskapet är ett mycket viktigt tema. Vad är egentligen det ideala äktenskapet? Hur ska makarna dela uppgifterna och vad är meningen med livet? Klass är också en viktig ingrediens i denna roman. Hur de förhåller sig till varandra och synen på folk med annan klasstillhörighet är mycket intressant i Fru Marianne.

Fru Marianne och Pengar är de två böcker som jag ska skriva min B-uppsats i litteraturvetenskap om. Jag kommer undersöka synen på äktenskapet och vad det säger om manligt och kvinnligt. Så jag tycker ju såklart att det är en intressant roman, men om du också gillar de frågor jag här nämnt så tycker jag du också ska läsa den.