31 juli 2006

Jane Austen-klubben

Karen Joy Fowlers bok Jane Austen-klubben ska enligt baksidestexten både passa Austen-älskare och andra läsare. Men jag, som inte är något påläst fan av Austen, tycker nog att den främst passar till de som läst så mycket av Jane Austen som möjligt, även om den var ganska okej att läsa ändå.

Boken handlar om en läsecirkel som bildas för att läsa alla Jane Austens böcker. Men boken visar inte bara träffarna som cirkeln har, utan även medlemmarnas övriga liv, framför allt deras tidigare minnen. När man inte är insatt i Austens böcker kan det bli lite tråkigt när de har sina möten, eftersom det inte går att ha en egen åsikt om deras kommentarer kring handling och romanpersoner. Men det som stör mig mest i boken är att en av deltagarna, en fransklärare vid namn Prudie, till och från pratar franska och det är inte översatt. Eftersom jag verkligen inte förstår franska blir meningarna helt meningslösa för mig.

Längst bak i Jane Austen-klubben finns det diskussionsfrågor, kommentarer som Jane Austens böcker har fått och fakta om böckerna hon har gett ut. Alltså skulle denna bok också lämpa sig bra att läsa i grupp och diskutera. Men innan ni startar en läsecirkel med Jane Austen-klubben: lär er franska och läs alla Jane Austens böcker noga!

28 juli 2006

Mossvikenfruar - Chansen

Mossvikenfruar - Chansen är Emma Hambergs vuxenboksdebut. När jag började läsa den kände jag mig lite besviken och tyckte det hela var på såpa stadiet. Det var i och för sig vad en vän till mig sagt om den, så jag vad väl inte direkt förvånad. Men efter att ha kommit in i boken så insåg jag att den var bra mycket djupare än så. Under den "såpiga" ytan ligger ju ett klart feministisk budskap: gör vad du själv vill med dit liv och låt dig inte låsas i rollen som den pysslande frun som är till för att föda barn.

Mossvikenfruar - Chansen är betydligt bättre än jag först trodde. Den är inte alls den vanliga otrohetshistorien utan har en utgång som man inte hade väntat sig. Den följer inte den traditionella kvinnorollen utan visar att kvinnor minsann också har rätt att välja. På ett ganska diskret och underliggande plan finns de feministiska frågorna om hur många heterosexuella parförhållanden egentligen är uppbygda, efter normer som gör att det är kvinnan som för sköta mer än hälften av hushållssysslorna och sexuellt vara den som får ut minst.

Nu när jag läst ut den så saknar jag huvudpersonen, jag vill veta mer hur det gick. Hoppas det kommer en uppföljare är min första tanke. Men ändå vet jag inte, kanske skulle det förstöra den här boken, oftast är ju inte del 2 lika bra som den första delen. Men kanske kan Hamberg ge oss en bra uppföljare värdig del 1.

Konsten att vara Ela

Efter att tidigare ha läst De i Utkanten älskande och nu Konsten att vara Ela så har jag hittat min nya favoritförfattare, Johanna Nilsson! Nu är det helt enkelt så att jag ska läsa alla böcker som hon har skrivit.

Konsten att vara Ela är både tragisk och lycklig. Till en början tror man att den handlar om bara Ela, hennes deppiga jag och hennes vardag. Men det visar sig att människorna som hon möter också får en stor roll i historien. Först tycker jag Ela är ganska osympatisk och stör mig ganska mycket på henne, men efter ett tag tycker jag om henne och är berädd att säga att det är en av de bästa böckerna jag läst på ganska länge.

25 juli 2006

Kvinnor och äppelträd

Kvinnor och äppelträd är Moa Martinsons debutroman. Den kom ut första gången 1933 och behandlar den tidens fattigdom och arbetarklassens villkor, både på landet och i stadsmiljö. Boken är nyskapande därför att den beskriven situationen ur ett kvinnoperspektiv och inte ur det obligatoriska och självklara mansperspektivet.

Jag har tidigare försökt läsa Moa Martinsons böcker men aldrig fastnat för dem. Ebba Witt-Brattström talar så gott om Moa Martinson på sina föreläsningar och det har gjort mig intresserad, men där har det stannat. Nu har jag äntligen läst en hel bok av författaren, och är mycket glad för det.

Rakt på sak och ärligt om kvinnornas situation med både hem- och lönearbete. Det är kvinnorna som står i fokus i Kvinnor och äppelträd. Det är deras situation som boken så väl och rakt på sak beskriver. Berättelsen känns ärlig och det är inga fina omskrivningar som förskönar. Det är skitigt, fattigt och kvinnornas situation är till stor del beroende av hur männen behandlar dem.

Kvinnor och äppelträd har definitivt fått mig att vilja läsa mer av Moa Martinson. Det har även fått mig att förstå varför hon är så populär och välkänd än idag. Hennes böcker visar en verklighet som vi så sällan får se. För till exempel, hur ofta har du i skolan läst om hur arbetarklassens kvinnor hade det i början av 1900-talet i Sverige? Inte var det något som vi ägnade oss åt i alla fall!

21 juli 2006

Söndagarna med Simone

Söndagarna med Simone - en rebellflickas memoarer är både en biografi över Simone de Beauvoir och en självbiografi av Claudine Monteil. Boken handlar om Monteils liv då hon gick med i kvinnorörelsen i Frankrike under 1970-talet och därigenom fick lära känna bland andra systrarna de Beauvoir och även Sartre.

Även fast det märks att Monteil tyckte väldigt mycket om de Beauvoir så är det inte bara en vänskapsförklaring, hon berättar även om hennes mindre bra sidor. Bokens fokus är på henne och inte på författaren själv även om det är hennes närvaro som binder ihop bokens handling.

Det är en mycket intressant biografi som verkligen fångar mitt intresse. Söndagarna med Simone visar en väldigt intressant de Beauvoir som verkar ha varit en mycket speciell person och jag blir nyfiken på att veta mer om henne. Om du vill läsa en personlig bok av en kvinna som kom Simone de Beauvoir nära, men som väntat många år med att skriva boken och därigenom fått en viss distans till händelserna, så tycker jag Söndagarna med Simone - en rebellflickas memoarer är ett bra alternativ.

10 juli 2006

Tiden det tar

När jag var på ett antikvariat här i Örebro i våras hittade jag Tiden det tar av Hanne Ørstavik för 5 kronor. Eftersom priset var billigt och boken lät intressant köpte jag den på chans utan att fundera något djupare över det. Nu när det är sommarledigt har jag tagit mig tid att läsa den.

Det är svårt att säga exakt vad Tiden det tar handlar om. Möjligen kan jag påstå att boken handlar om Signes relation till julfirande, både som barn och vuxen, men egentligen är julen bara det moment som binder samman historien om hennes barndom och om hennes liv som vuxen. Boken handlar framför allt om huvudpersonen Signes familjerelationer. Romanen visar ett hemskt familjeliv där våld, aggression, tystnad och skuldbeläggande är vardag.

Jag fastnar ganska snart i berättelsen och vill veta vad det egentligen är som ligger under ytan i familjen och vilka problem som utlöser de stela relationer som Ørstaviks ord framkallar. Dock är jag något besviken när jag läst färdigt, för jag fick aldrig svar på frågorna. Kanske är det inte heller meningen att just denna bok ska ge mig svar, den vill bara visa en del av några personers liv utan att ge hela bakgrundsberättelsen, för den får läsaren hitta på själv.

3 juli 2006

Gravidchock! reporter erkänner

Belinda Olsson, för mig mest känd som redaktören till Fittstim, har nu gett ut sin första roman, Gravidchock! reporter erkänner. Boken handlar om Agata, den snart 30åriga reportern som blir gravid. Hennes liv på tidningen, med sambon och vännerna. Dessutom handlar en stor del av boken om ett fall av kidnappning som tidningen Agata jobbar på skriver om.

Även om boken är ganska medryckande och jag läser ut den fort så hade jag väntat mig något mer av Olsson. Troligen är det för att jag tänkte mig att den skulle vara feministisk, och då hade jag nog tänkt det på ett tydligare sätt. Jag hade föredragit om Agata inte hade fällt kommentarer som den om att hon inte kan bry sig om en kvinna som inte ens har vett att använda mascara... Men visst är den feministisk, på det sättet att den vänder på det förväntade till viss del. Det är Agata som inte vill ha barn medan hennes kille vill det, för fördomen är väl att det är tvärtom oftast. Dessutom är Agata en kvinna som vill göra karriär. Men på något sätt räcker det inte för mig för att jag ska kalla det en feministisk bok, även om den inte är ofeministisk heller.

Jag tycker inte Gravidchock! reporter erkänner var dålig, inte alls. Den var bara inte så bra som jag hade väntat mig. Jag vet inte heller om jag rekommenderar den, men kanske, om du inte har några större förväntningar på att den ska vara ett feministiskt mästerverk. För den är ju underhållande för stunden.